Minnen från förr

Juni 2010. Skrivet av Ann-Marie och Sverre Broström.

När villaföreningen utlyste en tävling om namn på "Idrottsplatsen" kände vi att det behövdes lite information om gamla tider i Kettilstorp.

Den aktuella platsen har så länge vi kan minnas, kallats för "Åkes plan". Vi har hört med våra barn, födda -48, -50 och 52, om dom kände till någon Åke där borta. Ingen kan komma ihåg någon, så namnfrågan är än så länge en gåta.

1953 byggde vi och flyttade in på Schillgatan 11, då det ännu var grusvägar på området. I år fyller vi 82 år och är snart de enda kvar av oss som byggde här. Nya familjer har flyttat in. Barn stojar och leker som dom gjorde när vi var unga och vi trivs väldigt bra med det.

Beträffande Schillgatan så kan vi berätta för dom som inte visste det att gatan fått sitt namn efter en lärarfamilj, som bodde i den stora villan söder om den gamla skolan. Herr och fru Schill verkade båda som lärare i Kettilstorpsskolan under en del år. När Kettilstorpsbarnen började i skolan hade emellertid familjen Schill slutat. Våra och alla barnen här gick de första fyra åren där. De hade en kort och säker skolväg att gå.

En av de första dagarna 1954 rasade en svår storm som fällde en massa träd runt villorna på Schillgatan och angränsande tomter. Här var från början ett skogsparti med höga tallar, medan den större delen av Kettilstorpsområdet var åker- och betesmark. På vår tomt växte nio mäktiga tallar varav sju strök med i stormen. Naturligtvis fick villorna en del skador som kommunen inte var villiga att betala för, trots att de ägde tomterna och vi hyrde dem via tomträtten.

För att sätta press på kommunen bildade vi "Kettilstorps Egnahemsförening", anlitade advokat och fick till slut rätt mot kommunen. Dom hämtade tallstammarna men riset och stubbarna fick vi själva ta hand om. Egnahemsföreningen dog så småningom, men hann påverka så att man jämnade ut marken i "Hålan" så att barnen kunde leka där. Hålan är således den nuvarande lekparken. En del vintrar kunde det ordnas is och någon sommar regnade det så hålan blev till en sjö.

På Schillgatan var vi några grannar som spelade instrument. Under sköna sommarkvällar satt vi på våra sandiga altaner och spelade och sjöng. Till slut drog det där fler grannar och musicerandet slutade med att vi ordnade improviserade allsångskvällar i "Hästahagen". Av den hagen finns inte mycket kvar nu. Går du gångvägen förbi Åkes plan mot Råslätt har du Hästahagen till vänster. Jag kan inte minnas några hästar, men däremot var det vanligt att kor betade där. Nu skär vägen rätt igenom ängen, så den är inte längre sig lik. Innan vägen kom till hade vi fina skidbackar där, som gick uppifrån björkkullen ända ner till Lillån. Ja, ni vet väl att ån heter så?

Vi musikanter med grannar ordnade också några midsommarträffar på olika ställen inom området, bland annat i Hästahagen.

På femtiotalet var det inte många av oss här ute som hade bil, varför vi behövde en butik med gångavstånd. En varubuss kom därför varje vecka fram till dess att Konsum öppnade affär där Sjökvist har skolager numera. I källaren fanns en lokal där man inbjöd till "Husmodersgymnastik" en gång i veckan.

Att ha kylskåp i villorna började bli vanligt. Däremot fanns som regel inte någon frys. Under garaget i en villa på Kettilstorpsgatan kunde vi köpa in oss och disponera ett eget frysfack till en överkomlig penning. Ganska snart hade emellertid de flesta familjerna egen frys i sina kök eller ofta i källaren, därför dog den verksamheten så småningom.

Men, nu är andra tider. De gamla nybyggarna har sålt sina villor och nya, unga familjer har flyttat in, renoverat och byggt om till dagens standard. Vi själva sitter ännu kvar och trivs fortfarande väldigt bra och hoppas att de nya generationerna ska få samma gemenskap som vi hade en gång. Då kände vi alla, nu känner vi knappast någon utom de närmaste grannarna.

Vi är glada för att villaföreningen finns och jobbar på till glädje för oss alla.